Remissvar från Svenska Trädbränsleföreningen avseende Förslag på åtgärdsprogram för Bottenvikens vattendistrikt 2015-2021. Dnr 537-9859-2014.
SVENSKA TRÄDBRÄNSLEFÖRENINGEN 2015.04.28
Vattenmyndigheten Bottenviken har en remiss av Förslag på åtgärdsprogram för Bottenvikens vattendistrikt 2015-2021. Svenska Trädbränsleföreningen har följande synpunkter på rubricerad remiss:
Svenska Trädbränsleföreningen är en branschförening för svenska producenter av trädbränsle till energiproduktion och som råvara till förädlade bränslen såsom briketter, pellets och pulver. Medlemmarna är alltså bioenergins basindustri. Föreningen bildades 1986 och har till uppgift att verka för ökad användning av trädbränsle. Föreningens medlemmar producerar och levererar ca 80 % av det trädbränsle som säljs på den svenska kommersiella marknaden.
Det är ett mycket omfattande samrådsunderlag med bedömningar och åtgärdsförslag på såväl nationell nivå som nedbrutet på enskilda avrinningsområden och lokala vattenråd som remitterats. Det gör hela processen och samrådet svårgenomträngligt. Inledningsvis konstaterar dock Svenska Trädbränsleföreningen att det är viktigt med tillgång till bra vatten men att frågan om vad som är naturligt försurade vatten och vilka vatten som är försurningskänsliga inte verkar vara helt utrett. Vi ställer oss frågande till ett förvaltningssystem med kvalitetsbedömningar som utgår från ett opåverkat ursprungligt naturtillstånd som grund, där avvägningar mot andra angelägna samhällsintressen saknas.
Försurning, askåterföring och Skogsstyrelsen – åtgärd 7
Tanken med askåterföring är att upprätthålla markens pH, basmättnad och att därigenom förbättra kvaliteten på det vatten som rör sig från skogsmarken ut i omgivande vattenekosystem och grundvatten, men det finns omfattande kunskapsluckor vad gäller markens egen förmåga att kompensera för näringsförlusterna. Forskarna konstaterar att vittring av mineraler är svår att kvantifiera. Det finns även omfattande kunskapsluckor hur vittringen påverkas av markförhållanden och klimat. Markförsurning och näringsämnesförluster påverkar processer i marken som skulle kunna innebära att försurning och näringsbrist motverkas, och huruvida aska kan avhjälpa försurningen är inte heller klart. Det finns forskning av Anneli Ågren, Sveriges Lantbruksuniversitet, som tyder på att askan bör spridas i områden med pH kring 5,5 eftersom man där har störst chans att påverka. Vilka dessa områden är, är olika för olika delar av landet. De förslag till åtgärder som förs fram i Skogsstyrelsen – åtgärd 7 är styrning av olika slag, och ansvar för genomförande läggs på Skogsstyrelsen. Det ställs dock krav på åtgärder som inte korrelerar mot vetenskapliga underlag. Vi ifrågasätter därför effektiviteten av förslagen och vill lyfta de utmaningar som finns att hantera för Skogsstyrelsen. Bland utmaningarna kan nämnas att sameldning leder till brist på lämplig aska, logistiska problem och små tidsfönster för åtgärden, ökad körning med tyngre maskiner samt forskning som inte är entydig avseende behov och effekter på försurning och tillväxt. I samanhanget bör påpekas att ett ökat pH även kan förändra mobiliteten av gifter i mark och vatten.
Fungerande system för askåterföring finns och har funnits på flera håll i Sverige. Där det fungerar finns en kombination av medvetna markägare, askproducenter som väljer askåterföring även om det finns billigare möjligheter till kvittblivning av askan och tillgång till aktörer som kan sprida askan. Där det inte fungerar råder således brist på en eller fler av dessa faktorer. Askproducenterna kan exempelvis tvingas till kostnadsjakt av sina ägare. Vidare kan det råda brist på utrymme för askhanteringen, brist på askspridningsentreprenörer eller att man bedömer att kvaliteten på aska inte håller för transport och spridning. Sammanfattningsvis konstaterar därför Svenska Trädbränsleföreningen att fortsatt forskning samt fortsatt dialog med berörda aktörer, exempelvis inom ramen för Skogsstyrelsens Aktörsrådet, sannolikt är den mest relevanta och effektivaste åtgärden för att hantera frågan. Vi vill även påpeka att skogsbranschen också arbetar aktivt med försurningsfrågan i olika sammanhang, t ex genom arbete för att undvika allvarliga körskador och att brett tillämpa funktionella kantzoner mot vattendrag och sjöar.
Vi ser inte att det idag finns underlag för att begränsa GROT-uttaget från områden med försurningskänsliga marker. Och vi vill påpeka att bl a miljömålet Begränsad Klimatpåverkan är beroende av god tillgång på biobränsle. Som också antyds i texten är det inte säkert att askan alltid ska spridas där GROT-uttaget skett utan det kan finnas områden där askan behövs bättre. Med dagens låga olje- och kolpriser och god tillgång på avfall har dock efterfrågan på förnybar råvara minskat. Uttaget av avverkningsrester som GROT (grenar och toppar) ökar därför inte för närvarande, vilket påstås i texten. Vår förhoppning är dock att förnybara bränslen ska gynnas mer, så Sverige kan nå målet om nettonollutsläpp till år 2050, vilket i så fall kommer leda till ökat uttag. Emellertid är det inte relevant att ställa långtgående krav på åtgärder som inte med säkerhet når målet om bra vattenkvalitet.
Svenska Trädbränsleföreningen
Karin Vestlund Ekerby